Aprilsol
När man kommer till ett nytt och främmande land, är det naturligt att lägga märke till de olikheter som finns mellan kulturer och miljöer. Åtminstone gör jag det. En sak som slog mig när jag kom till Sverige var den påtagliga längtan efter sol och värme efter en lång, mörk och kall vinter. Så snart solen visar sig, vänder alla sina ansikten mot den, som solrosor som följer solens bana över himlen. De första solstrålarna kan redan kika fram i mars, men det är först i april som vi verkligen märker hur de börjar värma.
Men där finns en utmaning – den kyliga vinden som ibland får den värmande solen att ge vika. För att fullt ut kunna njuta av solens värme gäller det att hitta en skyddad plats, för blåsten kan vara bister och framför allt: den förstör frisyren och gör håret rufsigt.
Det påminner mig om en tid när frisyrer var lika viktiga som vädret. Under
50- och 60-talen var det nämligen modernt med ett tuperat hårsvall som skulle
ligga perfekt. Inte ett löst hårstrå fick förstöra den noggrant konstruerade
frisyren. Det gick åt mängder med hårspray för att hålla allt på plats och när
det inte var tillräckligt använde man en sjal dom blev en nödvändig accessoar
för att hålla håret i schack.
Det var ingen slump att den funktionella sjalen blev ett modeplagg – den
började som ett praktiskt plagg för att skydda frisyren från vind och väder,
inte för hårt åtdragen, för den tuperade frisyren fick ju inte plattas till. På
50- och 60-talet rullade många kvinnor sitt hår på rullar som täcktes med en
vacker sjal.
I Sverige, där den kalla vinden kunde vara ett ständigt hot, blev sjalen än
mer central. När min mor besökte oss första gången i Sverige blev hon
förbluffad över hur snabbt den välkammade och sprejade frisyren förstördes av
den bitande vinden. Och där hade hon förklaringen till varför så många kvinnor
här bär sjal – för att hålla sitt hår på plats. Om
man var noga med sitt yttre valde man en sjal eller halsduk som matchade övriga
klädstilen och hade man råd valde man en sjal av siden. Konstsilke var billigare
och mönstret kunde vara lika vackert som på en sidensjal. Kändisar som Audrey
Hepurn bar en liten nätt sjal om huvudet. Sjalen började bli modern och från att
vara nyttoplagg blev det modeplagg.
Men min mamma var inte riktigt förtjust i tanken på att bära huvudduk. För
henne var sjalen ett plagg som förknippades med arbetarkvinnor från en svunnen
tid. Så hon köpte sig en liten, elegant hatt som hon trodde skulle vara
lösningen. Men vinden var obarmhärtig. Den tog tag i hatten och tvingade henne
att springa efter den – en ganska underhållande syn för oss andra.
Efter flera misslyckade försök insåg hon till slut att en sjal ändå var det bästa sättet att hålla sitt noggrant kammade hår på plats. Det var inte längre en fråga om stil eller mode – det var praktiskt, och inte enbart ett svenskt påhitt. Jag gjorde som alla andra kvinnor, införskaffade sjalar i olika färger och mönster och stod med ansiktet vänt mot solen när de första solstrålarna visade sig.
