Man kallar mig för Långtån
Man kallar mig för Långtån, den som lever i skuggan av Stortån. Jag finns där, inklämd mellan Stortån och Mellantån, som en osynlig hjälte som mest håller sig i bakgrunden och undrar vad min egentliga uppgift är. Alla vet ju att Stortån har en avgörande roll – den är fotens chef, den som bär ansvaret och står för det stora jobbet. Den trycker ifrån och ger oss balans. Stortån är inte bara en accessoar – den är en pålitlig och arbetande tå! Och vi andra? Utan Stortån är vi andra ingenting. Vi försöker mest hålla oss på plats utan att göra för mycket väsen av oss. Jag, till exempel, är den där kollegan som mest hänger med på möten utan att egentligen bidra med något men ändå får beröm för att "vara en bra lagspelare."
Utseendet då? – Ja det är en annan historia. Medan de andra
tårna får nöja sig med att vara ganska lika varandra, så är det Stortån som får
vara lite extra. Den sticker ut (bokstavligt talat) och får hela foten att se
lite sned ut. Vi vet alla hur det känns att vara den där som försöker smälta in
men ändå alltid sticker ut. Lite som han som alltid råkar vara mitt i bilden,
trots att det var någon annan som skulle vara i fokus.
Häromdagen hade jag en
allvarlig incident. Jag var ute och tog min vanliga runda tillsammans med mina
kamrater, när jag plötsligt slog i en stor sten. Och vet ni vad? Som största tå
borde Stortån tagit smällen – men nej, det var jag som fick stå för smärtsamma
konsekvenser. Jag kan knappt beskriva hur intensivt smärtan var, det kändes som
om en blixt gick rakt igenom mig. Min första tanke var: "Varför just
jag?" Men tydligen är jag bra på att ta smällar. Och för att verkligen
visa hur illa det var, svullnade jag upp och blev illröd. Jag såg ut som om jag
hade muterat. Men - eftersom jag är den som gör mitt jobb utan klagomål - så
var det först när jag började klaga och protestera som min ägare insåg att jag
inte får plats i en vanlig sko.
Det hela resulterade i ett
besök på närliggande sjukhus med röntgen som avslöjade att jag hade gått i två
bitar. Vad gör man åt det? Ingenting svarade en förståsigpåare. Så nu väntar
jag att jag ska bli en enhet igen.
Här står jag nu, en
överdimensionerad tå, och undrar om jag verkligen har någon funktion alls.
Kanske är det så här vi småtår är – osynliga tills vi verkligen gör oss
påminda. Och när vi gör det… ja, då blir det med besked.
Men en sak är säker: Jag kommer
inte låta den där Stortån få all uppmärksamhet längre och ta smällarna. Jag vill
också ha dagar i rampljuset – inte bara när det handlar om olyckor och att
försöka få plats i en sko.
