Karlavägen t o r
Vi bor i ett lugnt område, mycket lugnt t o m. Vi har ingen trafik att tala om (endast de som bor på samma gata). Vi hör inga flygplan, inga skällande hundar eller andra djur förutom fåglarna. Man kan höra tystnaden ibland. Det är skönt när man har levt nästan hela sitt vuxna liv i och nära storstaden Stockholm. Då visste man inget annat, man var så inne i det hela. Ljud hörde till vardagen.
Då och då är jag i Stockholm som häromdagen. Jag hade ett ärende på Karlavägen. Det var lunchdags och mycket bilar kors och tvärs, bussar, brandbilar som tjöt, ambulans. Jag såg flera gäng dagisbarn, klädda i en gul eller grön väst, passerade de i rader övergångsställen. En fröken längst fram, en i mitten och en längst bak. Äldre människor som gick sakta eller med rullator, de tog det lugnt.
I gröna mittremsan på Karlavägen mot Karlaplan sprang unga män och kvinnor, förmodligen motion i lunchpausen. De hade telefoner i handen och lurar i öronen och pratade i telefon medan de sprang. Andra satt på en bänk och lunchade tillsammans med andra. Välklädda nästan alla.
Jag känner mig lite kluven, för ca 8 år sen levde jag samma liv och tyckte det var helt naturligt. Nu tycker jag det är förfärligt. Aldrig tyst, bråttom bråtton bråttom!
Och ändå kände jag lite avundsjuka, jag känner mig utanför. Jag är inte längre en del av det hektiska, "viktiga livet" som har varit en självklarhet en gång.
Hur vill jag ha det? Svaret är ändå att jag är nöjd som jag har det. Jag har valt själv och var medveten om vad det var jag valde. Jag valde livskvalitet!
