Granen

Idag har vi kastat ut granen och lite annat smått, det är bara adventsstakarna och stjärnan kvar i fönstren.

 Sagan om GRANEN av H C Andersen, skriven 1844:

Ute i skogen stod där en sådan vacker gran; Den hade god plats, sol kunde den få, luft fanns där tillräckligt av, och runt omkring växte många större kamrater, – både gran och fur.

Men den lilla granen var så ivrig att växa; Den tänkte inte på den varma solen och den friska luften, den brydde sig inte om bondbarnen som gick och småpratade, när de var ute för att samla smultron eller hallon.

- Ofta kom barnen med en hel kruka full, eller hade smultron trädda opp på grässtrån, så satte de sig vid det lilla trädet och sade:

“- Nej, så litet och nätt det är!” Men, det ville trädet alls inte höra.

Året därpå, var det ett långt stycke högre, och året därpå igen hade det skjutit ett ännu längre årsskott; För på en gran kan man alltid se hur många år den har vuxit efter hur många varv grenar den har.

- O, om jag ändå var ett sånt stort träd som de andra, suckade det lilla trädet, så kunde jag breda mina grenar så långt omkring och med toppen se ut i den vida världen !

Fåglarna skulle då bygga bo mellan mina grenar, och när det blåste, kunde jag nicka så förnämt, liksom de andra där borta! Granen hade alls ingen glädje av solskenet, av fåglarna, eller av de röda skyarna som seglade fram över den, morgon och kväll. 

Var det nu vinter, och snön runt omkring låg gnistrande vit, så kom ofta en hare springande, och satte rätt över det lilla trädet – o, vad det var förargligt! Men två vintrar gick, och på den tredje, var trädet så stort att haren måste väja undan för det. O, växa, växa, bli stor och gammal, det var ändå det enda härliga här i världen, tänkte trädet.

På hösten kom alltid vedhuggarna och fällde några av de största träden; Det skedde vart år, och den unga granen, som nu var ganska väl uppvuxen, skälvde, för de stora präktiga träden föll till marken med ett knakande och brakande. Grenarna höggs av, – de blev nakna, långa och smala att se på och man kunde nästan inte känna igen dem, men sedan blev de lagda på vagnar, och hästar drog dem bort ur skogen.

- Vart skulle de hän ? Vad förestod dem? På våren, då svalan och storken kom, så frågade granen dem: – Vet ni inte vart de fördes hän ? Har ni inte mött dem?

Svalorna visste ingenting, men storken såg betänksam ut, nickade med huvudet och sade:

- Jo, jag tror det, jag mötte många nya skepp då jag flög från Egypten; På skeppen var präktiga mastträn, jag vågar påstå det var dom, de luktade gran; Jag kan hälsa så mycket, de sitter högt, de sitter högt!

- O, om jag ändå var stor nog att flyga bort över havet ! Hur ser det egentligen ut, det där havet, – vad liknar det?

- Ja, det är så vidlyftigt att förklara ! Sade storken, och så gick den sin väg. Gläd dig åt din ungdom ! Sade solstrålarna, gläd dig åt din friska växt, åt det unga livet som är i dig! Och vinden kysste trädet, och daggen grät tårar över det, men det förstod granen inte.

När jultiden närmade sig, så blev helt unga träd fällda, träd som ofta inte ens var så stora eller i samma ålder som den här granen, som varken hade rast eller ro, utan alltid ville vidare. Dessa unga träd, och det var just de allra prydligaste, fick alltid behålla sina grenar, – de blev lagda på vagnar, och hästar drog dem bort ur skogen.

- Vart skulle de hän ? frågade granen. De är inte större än jag, där var till och med ett, som var mycket mindre; Varför fick de behålla alla sina grenar ? Vart far de hän?

- Det vet vi ! Det vet vi ! Kvittrade gråsparvarna. Vi har nere i stan kikat in genom rutorna ! Vi vet varthän de far! O, de kommer till den största glans och härlighet som tänkas kan! Vi har kikat in genom fönstren och sett att de blir planterade mitt i det varma rummet och prydda med de vackraste saker, både förgyllda äpplen, pepparkakor, leksaker och många hundra ljus!

.- Och sen – ? frågade granen, och bävade i alla grenar. Och sen ? Vad händer sen ? – Ja, mer har vi inte sett! Det var makalöst!

- Månne jag har blivit skapad för att gå den strålande vägen ? jublade granen. Det är ännu bättre än att fara över havet ! Vad jag lider av längtan ! Var det ändå jul ! Nu är jag stor och lång som de andra, de som fördes bort sista året!

- O, om jag redan var på vagnen, om jag ändå var i det varma rummet med all den prakten och härligheten ! Och sen ? Ja, sen kommer något ännu bättre, ännu skönare, varför skulle de annars klä mig så fin ! Det måste komma något ännu större, ännu härligare! Men vad ?

O, jag lider, jag längtar! Jag vet inte själv hur det är fatt med mig. Gläd dig åt mig ! Sade luften och solskenet, gläd dig åt din friska ungdom ute i det fria !

Men granen gladde sig inte alls, den växte och växte, vinter och sommar stod den grön; Mörkgrön stod den; Folk som såg den sade: “Det är ett vackert träd !” Och vid jultiden blev den fälld först av alla.

Yxan högg djupt genom märgen, granen föll med en suck till marken, den kände en smärta, en vanmakt, den kunde inte alls tänka på någon lycka, den var bedrövad över att skiljas från hemmet, från den fläck där den hade skjutit upp.

.

Den visste ju, att den aldrig mer skulle få se de kära gamla kamraterna, de små buskarna och blommorna runt ikring, ja, kanske inte ens fåglarna.

Avresan var alls inte något nöje. Granen kom inte till medvetande förrän på gården, där den var lastad av, samman med andra träd, och hörde en man säga:  Den är präktig ! Vi behöver ingenting mer än den !

Nu kom det två betjänter i full ståt och bar granen in i en stor, härlig sal.

Runt kring väggarna, hängde porträtt, och vid den stora porslins-kakelugnen stod stora kinesiska vaser med lejon på locket; Där var gungstolar, sidensoffor, stora bord fulla med bilderböcker och med leksaker för hundra gånger hundra riksdaler,

- så sade åtminstone barnen.

Och granen blev rest opp i en stor fjärding, fylld med sand, men ingen kunde se att det var en fjärding, för det blev hängt grönt tyg runtomkring, och den stod på en stor brokig matta.

O, vad granen bävade ! Vad skulle väl komma att ske ?

Både betjänter och fröknar gick och sirade ut den.

På en gren hängde de små nät, urklippta av kulört papper; Vart nät var fyllt med sötsaker; förgyllda äpplen och valnötter hängde som om de var fastvuxna, och mer än hundra röda, blå och vita små ljus blev fästa i grenarna.

.

Dockor som såg ut som livs levande mänskor – granen hade aldrig sett sådana förr – svävade i det gröna, och allra högst oppe i toppen, blev det satt en stor stjärna av glitterguld; Det var präktigt, alldeles makalöst präktigt.

- I kväll, sade de allesammans, ikväll skall den stråla !

“O”, tänkte granen, “om det bara vore kväll, bara ljusen snart var tända ! Och vad sker månne då ?

Månne det kommer träd från skogen och ser på mig ? Månne gråsparvarna flyger förbi fönstret ? Månne jag växer fast här och skall stå klädd både vinter och sommar ?

Jo, den visste besked, men den hade riktigt ont i barken, av bara längtan, och ont i barken är lika svårt för ett träd som ont i huvudet för oss andra.

Nu blev ljusen tända. Vilken glans, vilken prakt, granen darrade i alla grenar, så att ett av ljusen tände eld på det gröna; Det sved ordentligt.

- Gud bevare oss ! Skrek fröknarna och släckte i en hast.

Nu vågade granen inte ens darra, – O, det var gruvligt ! Den var så rädd för att tappa något av all sin ståt; Den var alldeles förvirrad i all glansen - – - och nu slogs dörrarna upp, och en massa barn störtade in, som om de ville välta kull hela granen.

De äldre kom lugnt efter; de små stod alldeles stumma – men bara ett ögonblick, så jublade de igen så att det skallade; De dansade runt kring granen, och den ena presenten efter den andra plockades ner.

“Vad är det de gör ?”, tänkte granen, “Vad ska nu ske ?” Och ljusen brände ner ända till grenarna, och efter hand som de brände ner, släckte man dem, och så fick barnen lov att plundra granen.

O, de störtade sig över den, så det knakade i alla grenar; hade den inte med toppen och guldstjärnan varit bunden fast vid taket, så hade granen fallit omkull.

Barnen dansade omkring med sina präktiga leksaker, – ingen såg på granen, utom den gamla barnjungfrun, som gick och tittade in mellan grenarna, men det var bara för att se efter om det inte var glömt kvar ett fikon, eller ett äpple.

En historia ! Ropade barnen och drog en liten tjock man fram till granen, och han satte sig mitt under den, för så är vi i det gröna, sade han, och granen kan ha särdeles gott av att få höra på den också !

Men jag berättar bara en historia. Vill ni höra den om “Kaviga-aviga”, eller den om “Klumpedump”, som föll utför trapporna men ändå kom i högsätet och fick prinsessan ?

- “Kaviga-aviga” ! Skrek några. “Klumpedump” ! Skrek andra.

Det var ett ropande och ett skrikande, – bara granen teg alldeles stilla och tänkte: “Skall jag alls inte vara med, alls inte göra något !”

Den hade ju varit med, – hade gjort vad den skulle göra.

Och mannen berättade om “Klumpedump”, som föll utför trapporna men ändå kom i högsätet och fick prinsessan.

Och barnen klappade i händerna och ropade “Berätta ! Berätta !”, De ville också höra Kaviga-aviga, men de fick bara Klumpedump.

Granen stod alldeles stilla och tankfull, aldrig hade fåglarna i skogen berättat något dylikt.

“Klumpedump föll utför trapporna och fick ändå prinsessan ! Ja ja, så går det till här i världen !” Tänkte granen och trodde att det var sanning, därför att det var en sådan trevlig man som berättade.

“Ja ja, vem vet, kanske faller jag också utför trapporna och får en prinsessa !” Och granen gladde sig åt att nästa dag bli klädd med ljus och leksaker, guld och frukter.

“I morgon skall jag låta bli att darra”, tänkte granen. “Jag skall riktigt glädja mig i all min härlighet. I morgon skall jag omigen höra historien om Klumpedump, och kanske också den om Kaviga-aviga.”

Och granen stod stilla och tankfull hela natten.

Om morgonen kom drängen och pigan in.

“Nu börjar ståten igen !” Tänkte granen, men de släpade den ut ur rummet, opp för trapporna, in på vinden, och där ställde de den borta i en mörk vrå, där ingen dager lyste.

“Vad skall det betyda ?”, tänkte granen. “Vad månne jag skall göra här ? Vad skall jag månne få höra här ?”

Och den lutade sig opp mot muren och stod och tänkte och tänkte. – - – Och god tid hade den, för där gick dagar och nätter;Ingen kom hit opp, och då det äntligen kom någon, så var det för att ställa några stora lådor bort i vrån.

Granen stod alldeles dold, man skulle kunnat tro att den var fullkomligt glömd.

“Nu är det vinter där ute !” Tänkte granen. “Marken är hård och täckt med snö, mänskorna kan inte plantera mig, så därför skall jag nog stå här i lä till våren !

Vad det är väl uttänkt, vad mänskorna ändå är snälla ! – Var här bara inte så mörkt och så förskräckligt ensamt ! – Inte ens en liten hare !

- Det var ändå trevligt där ute i skogen, när snön låg, och haren sprang förbi, ja, till och med när den hoppade över mig, men det tyckte jag inte om den gången. Här oppe är ändå förskräckligt ensamt !”

- Pi, pi, sa i detsamma en liten mus, och kilade fram, och så kom där en liten till. De nosade på granen och kilade mellan grenarna på den.

- Det är en gräslig kyla ! Sade de små mössen. Annars är här bra skönt att vara ! Inte sant, du gamla gran ?

.

- Jag är inte alls gammal !” Sade granen, – det finns många som är mycket äldre än jag !

- Var kommer du ifrån ? Frågade musen, och vad vet du ?

De var så gruvligt nyfikna. Berätta för oss om den härligaste plats som finns på jorden ! Har du varit där ?

Har du varit i skafferiet, där det ligger ostar på hyllorna och hänger skinkor under taket, där man dansar på talgljus, och går mager in och kommer fet ut ?

- Det känner jag inte till, sade granen, men skogen känner jag till, där solen skiner och där fåglarna sjunger,

…och så berättade den allt från sin ungdom, och de små mössen hade aldrig hört något liknande förr, och de hörde noga på och sade:

- Nej, vad du har fått se mycket, vad du har varit lycklig !

- Jag ! Sade granen, och tänkte över vad den själv berättade, ja, det var i grund och botten riktigt glada stunder !

- Men så berättade den om julafton, då den var klädd med kakor och ljus.

- O ! Sade de små mössen, vad du har varit lycklig, – du gamla gran !

- Jag är alls inte gammal ! Sade granen, det är ju i denna vinter jag har kommit från skogen, jag är i min allra bästa ålder, jag är bara något “satt” till växten !

- Vad du berättar vackert ! Sade de små mössen, och natten därpå kom de med fyra andra små möss, som skulle höra granen berätta, och ju mer den berättade, destå tydligare kom den själv ihåg alltsammans och tyckte: “Det var ändå riktigt glada stunder !” - Men de kan komma igen, de kan komma igen !

Klumpedump föll utför trapporna och fick ändå prinsessan, kanske jag också kan få en prinsessa”, och så tänkte granen på en sån liten söt björk, som växte ute i skogen, för granen var den en riktigt vacker prinsessa.

- Vem är Klumpedump ? Frågade de små mössen. Och så berättade granen hela sagan, den kom ihåg vart eviga ord, och de små mössen var färdiga att springa opp i toppen på granen av idel förtjusning.

Natten därpå kom där ännu fler möss, och om söndagen till och med två råttor, men de sade att historien var inte rolig, och det bedrövade de små mössen, för nu tyckte de genast inte så bra om den.

- Kan ni bara den, enda historien, frågade råttorna.

- Bara den “enda”, svarade granen, – den hörde jag min lyckligaste kväll, men den gången tänkte jag inte på hur lycklig jag var !

- Det är en ovanligt dålig historia ! Kan ni ingen med fläsk och talgljus i ? – Inga skafferihistorier ?

- Nej, sade granen.

- Ja, tack så mycket då ! Svarade råttorna och gick in till sitt. De små mössen blev till slut också borta, och då suckade granen: “Det var ändå ganska nätt, då de satt omkring mig, de pigga små mössen och hörde p /på vad jag berättade.

Nu är det också slut ! – Men jag skall komma ihåg att ha roligt när jag nu blir tagen fram igen.”

Men när skedde det ?

- Jo, det var en morgonstund, då kom där folk och stökade på vinden, lådorna flyttades, granen drogs fram, de kastade den visserligen litet hårt mot golvet, men strax därpå släpade en dräng den bort mot trapporna där dagern lyste.

“Nu börjar livet igen !” Tänkte granen, den kände den friska luften, den första solstrålen – och nu var den ute på gården. Allt gick så kvickt, granen glömde rentav se på sig själv, där var så mycket att se runtikring.

Gården gränsade till en trädgård, och allting blomstrade där inne, rosorna hängde så friska och doftande ut över det lilla staketet, lindarna blommade och svalorna flög kring och sade: Kvirre-virre-vitt, min man är kommen ! Men det var inte granen de menade.

- Nu skall jag leva ! Jublade granen, och bredde sina grenar vitt ut, ack, de var alla vissna och gula;Det var i hörnet bland ogräs och nässlor den låg.

Guldpappers-stjärnan satt ännu oppe i toppen och glimmade i det klaraste solsken.

På själva gården, lekte ett par av de muntra barnen som vid julen hade dansat runt granen och varit så glada åt den. En av de minsta sprang bort och rev av guldstjärnan.

- Se, vad där ännu sitter kvar på den otäcka gamla julgranen ! Sade han och trampade på grenarna, så de knakade under hans stövlar. Och granen såg på all blomsterprakten, och friskheten i trädgården, – den såg på sig själv, och den önskade att den hade stannat i sin mörka vrå på vinden.

Den tänkte på sin friska ungdom i skogen, på den glada julaftonen, och på de små mössen, som med sådant nöje hade hört på historien om Klumpedump.

- Förbi, förbi ! Sade den stackars granen. Hade jag bara glatt mig, då jag kunde det ! Förbi, förbi!

Och gårdsdrängen kom och högg granen i små bitar, en hel trave låg där; Det blossade grant opp under den stora bryggkitteln, och det suckade så djupt, var suck var som ett litet skott.

Därför sprang barnen som lekte in och satte sig framför elden och såg in i den och ropade: Piff ! Paff !

Men vid var knall, som var en djup suck, tänkte granen på en sommardag i skogen, en vinternatt där ute, när stjärnorna lyste, den tänkte på julafton och Klumpedump, den enda saga den hade hört och kunde berätta, och så var granen uppbrunnen.

Pojkarna lekte på gården, och den minsta hade på sitt bröst guldstjärnan, som granen hade burit sin lyckligaste kväll; Nu var den förbi, och granen var förbi, och historien också:

Förbi, förbi, och det blir alla historier.