Apropå november
Jag gillar Marcus Birro, jag menar det han skriver. Jag håller inte med om allt han skriver men han har en mogen erfarenhet som inte ens många äldre personer har.
Birro är halvitalienare och i dagens krönika i Expressen skriver han bl a:
"Det blir som för min farsa som kom till Sverige som tjugotreåring från Italien. Han hör inte hemma någonstans. Han försökte flytta tillbaka till Italien när mina föräldrar skilde sig i slutet av åttiotalet men det höll i sex månader. Han längtade efter november i Göteborg. Han är svenskare än Allsång på Skansen."
Kan man längta till Sverige och Göteborg i november? Tydligen! Vi svenskar anser att november är den tråkigaste månaden, ofta regnigt och dimmigt. Men i motsats till sydliga länder lyser vi upp våra fönster, våra hus och tänder ljus. Det gör man inte "söderut". Vanan att ha lampor och ljus och fönstren, tända levande ljus finns inte där fast det blir fortare mörkt på vintern även där.
I Sverige skapar vi stämning inomhus och visst är det mysigt att sitta i en varm "stuga", kanske tända en brasa, levande ljus!
"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" lärde vi våra barn och har ni tänkt på att barn aldrig pratar om vädret. De är ute i ur och skur, hur kallt det än är. Varför är vi så fixerade på vädret? Framför allt i Sverige? Det finns ju områden med människor som har det verkligen kallt och mörkt. Tänk på Sibirien, Grönland, Alaska osv. Vi i Sverige har i alla fall värme inomhus och varmvatten!
Min man är uppvuxen i norra Sverige där det är mörkt mest hela dagen på vintern och mycket kallt. Han har aldrig tänkt på mörkret och gör det inte nu heller.
Varje årstid har sin tjusning och acceptera man detta så gläds man med årstiderna!
Visst längtar jag också efter sommaren när man har gått med vinterkläder och skor i flera månader!
Birro är halvitalienare och i dagens krönika i Expressen skriver han bl a:
"Det blir som för min farsa som kom till Sverige som tjugotreåring från Italien. Han hör inte hemma någonstans. Han försökte flytta tillbaka till Italien när mina föräldrar skilde sig i slutet av åttiotalet men det höll i sex månader. Han längtade efter november i Göteborg. Han är svenskare än Allsång på Skansen."
Kan man längta till Sverige och Göteborg i november? Tydligen! Vi svenskar anser att november är den tråkigaste månaden, ofta regnigt och dimmigt. Men i motsats till sydliga länder lyser vi upp våra fönster, våra hus och tänder ljus. Det gör man inte "söderut". Vanan att ha lampor och ljus och fönstren, tända levande ljus finns inte där fast det blir fortare mörkt på vintern även där.
I Sverige skapar vi stämning inomhus och visst är det mysigt att sitta i en varm "stuga", kanske tända en brasa, levande ljus!
"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" lärde vi våra barn och har ni tänkt på att barn aldrig pratar om vädret. De är ute i ur och skur, hur kallt det än är. Varför är vi så fixerade på vädret? Framför allt i Sverige? Det finns ju områden med människor som har det verkligen kallt och mörkt. Tänk på Sibirien, Grönland, Alaska osv. Vi i Sverige har i alla fall värme inomhus och varmvatten!
Min man är uppvuxen i norra Sverige där det är mörkt mest hela dagen på vintern och mycket kallt. Han har aldrig tänkt på mörkret och gör det inte nu heller.
Varje årstid har sin tjusning och acceptera man detta så gläds man med årstiderna!
Visst längtar jag också efter sommaren när man har gått med vinterkläder och skor i flera månader!
